Tankar, känslor, vilja...

För mycket i huvudet på mig så jag skriver av mig lite innan jag går och lägger mig...

Jag är glad. Inte sådär "Jippi, ingen skola imorgon"-glad, utan verkligen mungiporna mot öronen och glädjeskrik i bröstet!
Självklart är det ingen dålig sak men jag är samtidigt rädd. Jag vill inte hamna där ingen, när man står högst upp på toppen och känner sig oövervinnerlig, odödlig, stark... Jag är rädd för att må bra igen, rädd för att känna glädjen och rädd för att le. Jag är rädd för att ramla igen och skära mig än en gång på alla vassa ord och kommentarer.

Jag är trött på att hela tiden vara rädd. Jag vill inte vara kvar i ett mörker som inte ger någonting annat än sorg. Jag vill upp mot ljuset, upp mot den där toppen. Jag vill kunna visa hela världen mitt leende och skrika mig hes av glädje! Jag vill känna mig oövervinnerlig, odödlig och stark!

Rädslan är mitt största hinder men jag ska klara mig förbi det, jag ska hitta tillbaka till den jag var. Jag ska visa er mitt leende och ni ska få höra mitt skratt för ny flyttar jag äntligen tillbaka ifrån botten till toppen! :)

ttyl, klara