Det här får mig att gråta!

Nu har jag varit sådär lat och dum igen som inte gett er någon bra uppdatering på bloggen.
Faktiskt så har jag försökt skriva, skulle följa listan och skriva om min bästa vän men som sagt så gick det inte så bra... Jag vet inte varför men tydligen var inte saker så självklara som jag först trott.
Men nu i alla fall så beslöt jag mig för att bryta ordningen på listan och skriva lite som jag vill. Detta ämnen fick mig veta precis vad jag skulle skriva om...



Det här får mig att gråta:

Det hände för några år sedan nu men det är sånt man aldrig glömmer, sånt som sätter sig på hjärnan. Efter tre år kunde jag fortfarande gå och skylla det på mig själv som att jag kunde ha fått det ogjort, men förra året kom jag på att jag faktiskt inte kunde ha gjort något för att stoppa det som hände, för det var inte mitt val det var hans. Även om jag aldrig kommer förlåta det han gjorde så kommer jag heller aldrig sluta älska honom...

För att ni ska förstå lite bättre så ska jag berätta lite om honom, om hur han var som person och om vad han betydde för mig:

Jag hade inte känt honom speciellt länge, men med vissa personer behövs inte mycket tid för att man ska börja tycka om dom och honom älskade jag från första början!
Det första jag la märke till när jag träffade honom var hans ögon. Dom var kristallblå men hade ändå ett djup som gjorde att man fastnade honom i ögonen, frivilligt eller ofrivilligt.
Det andra jag la märke till var hans röst. En mörk och riktigt mjuk röst som fick mig lyssna till vilka ord han än sa och när han sjöng fick han hela min kropp att rysa.
Efter att bara träffats några gånger så kunde jag öppna upp mig helt för honom. Vi kunde prata från morgon till kväll om vad som helst, allt och inget.
Men som sagt så kände jag honom inte så länge, vi fick bara lite mer än ett halvår tillsammans... Men ändå var han min bästa vän, det lilla extra i mitt liv som inget annat kunde mäta sig med.

En morgon ringde det och jag kunde inte få fram ett ord. Det kändes som att jag fått en kniv i hjärtat och ett hårt slag i magen, men jag kunde ändå inte tro på vad jag fick höra.
Några timmar senare ringde jag för att få höra det själv, att få höra honom säga det med sina egna ord. Klumpen i halsen blev bara större och större för varje sekund och jag kände hur tårarna brände i ögonen, men jag ville fortfarande inte tro det.
Jag fick aldrig något svar och jag fick aldrig mer höra hans röst eller se honom i ögonen...


Hade jag fått träffa honom nu så hade jag sagt allt det där som jag aldrig hann säga:
Hur mycket jag älskar, saknar och behöver honom, förlåt och hejdå.


xoxo, klara