Blicka framåt...

Jag lovade er att jag skulle uppdatera mer på bloggen men ärligt talat, dom senaste veckorna har jag faktiskt inte haft någon lust alls att vända ut och in på mig själv för att ni läsare ska kunna läsa om allt som händer i mitt liv... Jag har inget problem med att skriva ut lite av mitt privatliv i bloggen. För mig är bloggen som en begränsad dagbok, man får veta mycket men inte allt. 

Jag vet inte varför jag känner såhär. Som om livet tagit en paus... Som att gå barfota bland glasskärvor. Minsta lilla felsteg kan skada mig. 

Ett ord, en blick, vad som helst kan få mig skrika, gråta, hata...

Att fråga vad som hänt, att säga att du finns där för mig, det hjälper inte!

Ibland behöver man någon som kan tvinga ut saker och som bara lyssnar...

Tillsdess: Ett leende på läpparna.

xoxo, klara